Busstanke 1: Särbegåvade barn och Den Svenska Rättvisan
I skolan lär man barn att utveckla sitt tänkande, man vill att barn ska gå från ett barsligt tänkande till en "vuxens" tänkande. Man vill lära barn att inte acceptera allt som sägs, att problematisera, analysera, reflektera, tänka kritiskt osv. Detta är bra, det behövs! ...För de flesta.
Särbegåvade barn har en tendens att redan i tidig ålder tänka moget. Många föräldrar och lärare kan bli irriterade på dessa barn, de ses som besserwissrar som ställer jobbiga frågor. Barnen är kritiska inte bara till vad som sägs utan även hur det sägs och hur bra koll den som säger det har i frågan.
Jag kom att tänka på detta på bussen hem efter att för första gången ha insett vad begreppet "problematisera" egentligen betyder. Anledningen till att jag aldrig riktigt greppat det förr är för att det är något jag alltid gör.
Tänk dig att du ber att få tala med en vanlig vuxen människa. Du förklarar att du har en uppgift till denne, du vill att personen ska andas, något som han/hon såklart redan gör, du säger:
"Jag vill att du andas!"
detta kommer troligen att få någon av följande responser:
- Personen tar ett djupt andetag
- personen hyperventilerar eller andas extra tydlig eller högljutt
- Personen förstår inte vad du menar.
Det du har bett om går inte att förstå av testpersonen på grund av att du ber om något han redan gör. Instruktionen ifrågasätts eller i bästa fall feltolkas den som "andas högt" eller "visa mig ett andetag", något som är annorlunda från vad personen redan gör.
Varför skulle någon vilja be om en sådan sak då? Fallet ovan verkar ju absurt, ändå händer det hela tiden i skolan - för särbegåvade.
Vi ger tydliga instruktioner till eleverna HUR de ska tänka; "problematisera", "ifrågasätt", "analysera" vilket för många särbegåvade är som att be dem att andas!
Jag har själv fått problem med liknande uppgifter, då jag trott att jag skulle göra nåt annat än det jag alltid gör, med resultatet att läraren förklarar för mig att jag missförstått uppgiften. Är det så konstigt då?
Skolan är gjord för en norm, en norm där särbegåvade inte passar in. De som hävdar att särbegåvade barn klarar sig utmärkt i skolan och får samma, eller bättre, förutsättningar till utveckling har inte förstått deras situation. Om man avviker 30 poäng nedåt från normen på IQ-skalan så kan man klassas som lätt utvecklingsstörd och man har enligt lagen rätt till specialutformad undervisning. Om man avviker lika många eller fler poäng uppåt har man inget stöd alls.
Svensk utbildning är utformad efter en normalbegåvad. Det skilljer lika mycket mellan normalbegåvad - utvecklingsstörd som mellan normalbegåvad - särbegåvad. Särbegåvade förväntas klara sig utmärkt med den vanliga undervisningen.
Detta är vad jag skulle vilja beteckna som den svenska rättvisan
Särbegåvade barn har en tendens att redan i tidig ålder tänka moget. Många föräldrar och lärare kan bli irriterade på dessa barn, de ses som besserwissrar som ställer jobbiga frågor. Barnen är kritiska inte bara till vad som sägs utan även hur det sägs och hur bra koll den som säger det har i frågan.
Jag kom att tänka på detta på bussen hem efter att för första gången ha insett vad begreppet "problematisera" egentligen betyder. Anledningen till att jag aldrig riktigt greppat det förr är för att det är något jag alltid gör.
Tänk dig att du ber att få tala med en vanlig vuxen människa. Du förklarar att du har en uppgift till denne, du vill att personen ska andas, något som han/hon såklart redan gör, du säger:
"Jag vill att du andas!"
detta kommer troligen att få någon av följande responser:
- Personen tar ett djupt andetag
- personen hyperventilerar eller andas extra tydlig eller högljutt
- Personen förstår inte vad du menar.
Det du har bett om går inte att förstå av testpersonen på grund av att du ber om något han redan gör. Instruktionen ifrågasätts eller i bästa fall feltolkas den som "andas högt" eller "visa mig ett andetag", något som är annorlunda från vad personen redan gör.
Varför skulle någon vilja be om en sådan sak då? Fallet ovan verkar ju absurt, ändå händer det hela tiden i skolan - för särbegåvade.
Vi ger tydliga instruktioner till eleverna HUR de ska tänka; "problematisera", "ifrågasätt", "analysera" vilket för många särbegåvade är som att be dem att andas!
Jag har själv fått problem med liknande uppgifter, då jag trott att jag skulle göra nåt annat än det jag alltid gör, med resultatet att läraren förklarar för mig att jag missförstått uppgiften. Är det så konstigt då?
Skolan är gjord för en norm, en norm där särbegåvade inte passar in. De som hävdar att särbegåvade barn klarar sig utmärkt i skolan och får samma, eller bättre, förutsättningar till utveckling har inte förstått deras situation. Om man avviker 30 poäng nedåt från normen på IQ-skalan så kan man klassas som lätt utvecklingsstörd och man har enligt lagen rätt till specialutformad undervisning. Om man avviker lika många eller fler poäng uppåt har man inget stöd alls.
Svensk utbildning är utformad efter en normalbegåvad. Det skilljer lika mycket mellan normalbegåvad - utvecklingsstörd som mellan normalbegåvad - särbegåvad. Särbegåvade förväntas klara sig utmärkt med den vanliga undervisningen.
Detta är vad jag skulle vilja beteckna som den svenska rättvisan
Kommentarer
Postat av: ma
Tack om vi hade fattat detta när du var liten...och bättre stöttat skolan för att hjälpa till på ett klokare sätt. Men skolan vet som du vet alltid bäst i skolfrågor...
Trackback
