iKyu

Jag funderar på hur hjärnan fungerar ibland och de senaste dagarna har jag försökt förstå skillnaden mellan olika nivåer av tänkande. Med olika nivåer menar jag att vi har en del av hjärnan som arbetar på en låg nivå, den biologiska hjärnan som gör att vi vill sova, äta, ha sex osv. och en del av hjärnan som sysslar med mer komplexa saker som att räkna ut avstånd till solen, bygga datorprogram och skriva noter mm.

Det finns tillfällen då det vi gör med våra komplexa tankar inte riktigt går ihop med vårt lågnivåtänkande. Vi kan t.ex. räkna ut universums ålder men vi kan aldrig på riktigt förstå den tidsrymden. Det som lågnivåtänkandet klarar är sådant som vi haft i vår omgivning under evolutionens gång, sådant i vår närmiljö. Vi kan förstå skillnaden mellan 1 cm och 1 meter, vi kan känna skillnaden, men det kan vi inte med 1 ljusår.

Det finns även tillfällen då vi ställs inför ett val i vardagen där vi tar beslutet efter att ha funderat på den bästa lösningen, för att sedan upptäcka att vi inte alls är nöjda med vad vi gjort, trots att vårt högnivåtänkande kom fram till den lösningen. Jag tror att sådana saker uppstår för att vi inte accepterar att vi har en liten grottmänniska i oss, att vi inte vill se oss själva för de vi är. Skulle man istället lära känna sin grottmänniska så skulle man kunna ha den i åtanke när man tar beslut, och därmed komma fram till något som du med hög-nivå-tänket kan lista ut kommer att göra dig lycklig.

Ett exempel är att lyckas på gymmet. Om man förstår att grottmänniskan finns där inne så kan man ge den belöningar när man går till gymmet och tränar, så att den kopplar träningen till belöningen. Hade man inte tagit hänsyn till grottmänniskan hade man kanske tänkt "Jag vet ju att jag vill bli biffigare, det är ju bara att gå dit, bara att bestämma sig", sen hade man börjat få magklumpar när man tänkte på gymmet (som man får när man tänker på skolarbete ibland) och inte förstått varför.

Det finns såklart massa andra exempel som inte har med belöning att göra...