iKyu

Eller snarare irritation på det onödiga...

Jag blir irriterad på människor som gör saker helt i onödan som när man påpekar detta inte visar något som helst intresse att förändra sina beteenden eller att ens förklara dem. För mig är det ofattbart...

Jag jobbar skift och sover regelbundet över på jobbet. Jag har en vän på samma jobb som bär med sig en väska med kläder, tandborste, sovsäck mm. varje dag han ska övernatta trots att det finns skåp på jobbet där man kan lämna allting till nästa gång så att man slipper bära med sig sakerna varje gång. Dessutom finns det sängar med nytvättade, nypressade sängkläder som man kan använda som man vill, sängkläder som sedan tvättas och fixas. Jättelyxigt helt enkelt. Bara att ta med nya underkläder lite då och då helt enkelt.

Jag påpekade att hans beteende var underligt men han tänker fortsätta med anledningen "Ja men nu gör jag ju så" och "det är ju inte så jobbigt att bära".

Är jag konstigt som blir irriterad på det?

Jag funderar på hur hjärnan fungerar ibland och de senaste dagarna har jag försökt förstå skillnaden mellan olika nivåer av tänkande. Med olika nivåer menar jag att vi har en del av hjärnan som arbetar på en låg nivå, den biologiska hjärnan som gör att vi vill sova, äta, ha sex osv. och en del av hjärnan som sysslar med mer komplexa saker som att räkna ut avstånd till solen, bygga datorprogram och skriva noter mm.

Det finns tillfällen då det vi gör med våra komplexa tankar inte riktigt går ihop med vårt lågnivåtänkande. Vi kan t.ex. räkna ut universums ålder men vi kan aldrig på riktigt förstå den tidsrymden. Det som lågnivåtänkandet klarar är sådant som vi haft i vår omgivning under evolutionens gång, sådant i vår närmiljö. Vi kan förstå skillnaden mellan 1 cm och 1 meter, vi kan känna skillnaden, men det kan vi inte med 1 ljusår.

Det finns även tillfällen då vi ställs inför ett val i vardagen där vi tar beslutet efter att ha funderat på den bästa lösningen, för att sedan upptäcka att vi inte alls är nöjda med vad vi gjort, trots att vårt högnivåtänkande kom fram till den lösningen. Jag tror att sådana saker uppstår för att vi inte accepterar att vi har en liten grottmänniska i oss, att vi inte vill se oss själva för de vi är. Skulle man istället lära känna sin grottmänniska så skulle man kunna ha den i åtanke när man tar beslut, och därmed komma fram till något som du med hög-nivå-tänket kan lista ut kommer att göra dig lycklig.

Ett exempel är att lyckas på gymmet. Om man förstår att grottmänniskan finns där inne så kan man ge den belöningar när man går till gymmet och tränar, så att den kopplar träningen till belöningen. Hade man inte tagit hänsyn till grottmänniskan hade man kanske tänkt "Jag vet ju att jag vill bli biffigare, det är ju bara att gå dit, bara att bestämma sig", sen hade man börjat få magklumpar när man tänkte på gymmet (som man får när man tänker på skolarbete ibland) och inte förstått varför.

Det finns såklart massa andra exempel som inte har med belöning att göra...

Jag har pratat i telefon med en trevlig kvinna om att börja sprida information om särbegåvning i landets skolor. Jag har som ni vet ett intresse för särbegåvade barn som under min utbildning till pedagog har vuxit till någonting bra.

Nu ska jag träffa två av de som är engagerade i frågan över lunch nästa vecka, jag ser verkligen fram emot det! Hoppas de har saker att lära mig och hoppas att jag har något att tillföra, som lärarstudent och blivande gymnasielärare(typ).

Kanske kan jag lyckas få fler av mina studiekamrater att ta upp frågan på sina respektive praktik-skolor.
Kanske kanske...

Vi borde, nu när jag tänker på det, ha som uppgift i vår utbildning inte bara att undervisa barnen på skola utan även de vuxna. Vi borde få planera, forska och framföra en presentation inför lärarkåren på skolan om valfritt ämne, i fortbildningssyfte! Det passar perfekt in i utbildningsplanen, vi ska bli pedagoger för äldre barn men även för vuxna. Det är ett perfekt tillfälle att få in mer av civilingengör-delen på lärarutbildningen.