blandade tankar med en trasig röd tråd (läs på egen risk)
De flesta barn söker information utifrån när de inte förstår något. De frågar sina förälldrar, lärare och sina vänner. Samtalet med vännerna gör att de kan komma fram till förståelse. Detta pratas det om mycket på min utbildning, hur viktigt det sociala är för lärandet.
Det propageras för grupparbeten för att eleverna ska nå sin proximala utvecklingszon som det så fint heter. Alla kan lösa svårare problem om de får arbeta med en klasskamrat än om de måste arbeta själva. Nästan alla i alla fall, men den där nästan är så liten att den inte räknas, och den tas inte hänsyn till. När man läser vad Vygotskij (om det sociokulturella perspektivet på lärande) igentligen säger är det att man lär sig när man arbetar med någon som är lite bättre än en själv. Så om vi låter den svagaste eleven i klassen arbeta med den näst svagaste så kommer den svagaste att utvecklas snabbare än vanligt. Den bättre av dem kommer också att utvecklas då den svagare ofta kan komplettera sidor av den bättre som den svagare är bättre på.
Men vad händer med den elev som inte har något att hämta hos sina kamrater? Den elev som är starkast i det aktuella ämnet och som dessutom är så långt före i sin intellektuella mognat att dennes svagheter inte kan överglänsas ens av den näst starkastes styrkor? Vad händer med en särbegåvad elevs utveckling när den sätts i grupparbete?
Ökar utvecklingen? Nej, för att utvecklingen ska öka jämfört med eget arbete måste man arbeta med någon som kan mer, som förstår mer, som t.ex. läraren. Men har du någonsin sett en duktig elev skriva ett arbete tillsammans med läraren? Visst kan man få hjälp med en fråga, men läraren har bara tid att ge varje elev en liten gnutta tid, då det är många elever i klassen.
Förblir utvecklingen opåverkad? Man skulle kunna tro det, men så är det inte alltid. Teoretiskt sett, om eleven gör sin lilla del av arbetet, blir det som ett vanligt arbete där eleven lär sig det så viktiga sociala samspelet, men utan ökad utveckling. Praktiskt sett ser det inte ut så. Den duktige eleven tar ofta på sig uppgifter från de svagare eleverna vilket inte gör det svårare intellektuellt utan bara mer ensidigt och långtradigt och dessutom föds irritation och förakt mot de som inte gör sitt.
Dessutom (och detta är helt och hållet personligt, ingen forskning här) störs eleven i sitt arbete av de andra. En elev som har svaren inom sig, som kan lösa otroligt svåra problem själv, bara denna får fokusera, får problem när den sitter runt ett bord med 3 elever som pratar om saker den starke eleven redan kan.
Tänk dig att du får en uppgift att lösa och så delas du in i ett arbetslag med 4 st 8-åriga pojkar. De slåss och skriker och när de väl lugnat ned sig är de enda slutsatser de drar för dig ointressanta och intellektuellt omogna, precis som man kan förvänta sig av en 8-åring. Detta är situationen för en särbegåvad som placeras i en grupp av normalbegåvade. Utan att mena något ont om normalbegåvade kan man se det som att du tvingas jobba på ett företag där alla utom du själv är mentalt handikappade. Du tvingas anpassa dig till deras normer och prata som dem men du kan inte, och vill antagligen inte, tänka som dem.
Din enda chans i en sådan situation att få ro och kunna arbeta och tänka i ditt tempo, på ditt sätt, blir att se inom dig. Att blunda och gå ifrån de andra och tänka själv!
Detta var fallet för mg i grundskolan och gymnasiet, och är fallet för många i svenska skolan idag. De får inget stöd och de uppmärksammas inte. De ser ljus inom sig och problem runt i kring sig, klart som FAN de blir introverta!
Jag tycker uppriktigt synd om de barnen men som hasse skulle säga "Tackars liten, tampa siten pättre finge döödöö
Det som gör särbegåvning till ett problem är att ingen tar det på allvar.
Då borde ju den formen av samarbete mellan olika klasser som vissa skolor har, att man låter eleverna ingå i olika grupper inom ett ämne beroende på vilken nivå de ligger på och inte beroende på ålder, vara en bra lösning. Det kanske inte går att tillämpa alltid inom alla ämnen men det blir iallafall delar av dagen när man får samtala på en liknande nivå.
ja, det är en jättebra lösning som kan gå under begreppet inkluderande specialundervisning, till skillnad från exkluderande specialundervisning där de som skiljer sig från normen måste gå undan och lämna gemenskapen i klassen för att få sina behov uppfyllda.
Skönt att du håller med, jag har alltid tilltalats av tanken på att kunna göra så och tyckt att det är synd att så få skolor utnyttjar möjligheten. Fast jag har ju alltid haft ett särbarns perspektiv som går åt båda hållen, alla har rätt till stöd och stimulans oavsett var man befinner sig i sin inteligens/ utveckling osv. Synd bara att så få tar det på allvar och aktivt söker lösningar.
nu ska jag vara seriös för en gångs skull...
Jag ser det lite som en sorts fråga om tillgång och efterfrågan. Vi har en liten del barn som är särbegåvade och som behöver mer stimulans i skolan men det finns så få i en skola att man inte satsar på att anställa en extralärare till dessa.
Och det tycker jag är OK! Någonstans måste man också se till vad som faktiskt i den skola man väljer att gå i är "normen" som man kallar det. Om särbegåvade barn ska få all den tid de behöver av en lärare, typ privatundervisning, blir det orättvist mot resten av klassen som får mindre tid.
Men däremot tror jag på elitskolor för de som har behov av extra hjärngympa. Då samlar man barn som kan stimulera varandra och som alla kan få lika mycket tid med läraren utan att den ena känner sig mindre stimulerad än den andra. Men kalla dem för Guds skull inte elitskolor då det inte faller väl in hos många.
Vad tror du?
...jag har massa namnförslag, men de är inte seriösa och du verkar nästan lite upprörd så jag vågar inte...
...
Ja såklart inte särbegåvade barn ska få mer tid än andra, men som det är idag får de mindre tid för de antas klara sig själva. Dessutom är det inte alls många barn som behöver särundervisning pga svårigheter heller, men dessa hyr man in extra lärare till. Jag tycker inte att det är fel, de behöver hjälpen. Men det här handlar inte om att ge massa mer tid och pengar utan det handlar om att ändra inställning i frågan.
Ska man se det samhällsekonomiskt och historiskt så har det varit de mest intelligenta och kreativa som drivit samhället framåt, inte den breda massan så att säga. Borde man då inte satsa på att utveckla dessa förmågor istället för att nöja sig med att alla blir lagom bra?
Jag tror fortfarande stenhårt på att integrera alla elever oavsett behov i den vanliga skolan, barn behöver gå tillsammans oavsett sammhällsklass, ursprung, fysisk och mental förmåga, de behöver se att olika är bra och att alla faktiskt kan lära av varandra.
Det man däremot behöver göra för att det ska fungera är att anpassa skolsystemet. Skolan måste bli bättre på att följa reglerna, läroplanen säger nämligen att vi ska lära barnen utifrån varje individs behov. Att arbeta tillsammans i grupper, ibland blandat med olika och ibland grupper av lika ökar stimulansen för alla grupper, de "svaga" kan dra nytta av de "starka" och de starka kan få stimulans utifrån varandra. Man kan även se att de flesta faktiskt har något att bidra med även om det kanske inte är rellaterat till ett specifikt ämne.
Jag har svårt att tro på elitskolor då det skulle fjärma våra framtida ledare från folket och man leder sällan bra om man saknar förmågan att på något sätt relatera till de man ska leda.
